Jag utlovade en kort reflektion över min cykeltur hem från sommarhuset, den skulle ha gjorts och publicerats igår men det får bli idag istället.
Ibland slås jag av tanken att jag kanske har Corona och Covid 19 - när det går tungt uppför en trappa eller liknande kommer tanken ibland. Men kan man cykla i något så när tempo i 45 min kan det inte vara särskilt allvarligt i alla fall. I förrgår på hemväg, min tredje 18 km tur på två dagar kändes benen lite kraftlösa ett tag. Troligen cyklade jag ganska fort för när jag kom i kapp en fullutrustad man i o f s på en MTB och la mig bakom honom så kändes det ganska vilsamt. Efter någon km skulle vi passera ett par som fincyklade. Precis vid omkörningen upptäckte mannen på MTB att han fått sällskap, omtänksamt gick han ganska snävt in framför de fincyklande för att underlätta min omkörning av alla tre - jag som tänkte fortsätta min vilsamma tur bakom honom ett tag till. Nåja djävulen flög i mig och jag tänkte då trampar jag väl på allt jag har ett tag så jag får lite lucka. Efter ett 10- tal meter var jag uppe i 40 km/h, såg jag senare på min träningsapp, kändes som jag flög fram och ansträngningen var inte så hög- än. Efter ca 1500 m kom en svag uppförsbacke - där kom stumheten och tröttheten som ett expressbrev.
Nåväl, inne i bebyggelse så tempot skulle ner och benen fick välbehövlig återhämtning.
Gårdagen var nästan magisk - ute på ön med två av barnen, vedklyvning, oljning av möbler och däck. Allt under en klarblå himmel och med en svag bris som knappt svalkade. Temperaturen i Vänern fantastisk, många sköna bad blev det.
Kvällen gick heller inte av för hackor, en god bit mat och ett gott vin tillsammans med hemmavarande dotter på balkongen. Jag blev sittandes där fram till det blivit ny dag och njöt av den ljumma härliga kvällen - det är bäst att passa på, en temporär köldknäpp är i antågande, tydligen ska det bli runt 20 grader nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar