Garanterad galenskap

5h 29" så lång tid tillbringade jag på Stockholm maratons bana igår. Lidandet pågår fortfarande.
SJ transporterade mig i tid till Sthlm, trots byte till buss i Södertälje, tack för det SJ. T- bana till stadion för hämtning av nummerlapp m m.
La lite tid på att handla när jag ändå var där, mat var det tyvärr ändå försent för, något jag led av i minst tre timmar lite senare under dagen.
Åkte sedan till min arbetsplats i Sthlm och bytte om. Min löparklocka som jag så noga laddat och kontrollerat innan avfärd från karlstad var död. Detta är andra gången samma sak händer inför sthlm marathon, ska jag kanske inte springa här.
Konstigt nog blev jag sen. När jag så småningom lämnade in mina överdragskläder hade starten gått en minut tidigare.
Eftersom jag är erfaren, detta var min tredje mara i Sthlm, så visste jag att det inte spelade någon roll. Jag skulle ändå få vänta på att korsa startlinjen p g a det, stora deltagarantalet.
Min målsättning att springa fem km och gå en och sedan upprepa detta sex gånger till gick åt pepparn direkt p g a lite envishet. Sprang nog sådär en 19 - 20 km innan första riktiga gångpasset, dumt mycket dumt, då var redan kroppen helt slut. Den som tror att man kan återhämta sig under ett pågående maratonlopp har lite fel, i a f avseende min kropp.
Benen värkte, puls och andning rusade vid minsta ansträngning, tror jag, pulsen kunde jag inte mäta p g a debaclet med löparklockan. Munnen kändes som en öken trots ivrigt drickande av två muggar vid varje väteskestation. Vid 20 km drack jag också en av fyra med havda energigeler, fy f*n vad sött. Munnen klibbade ihop under den kommande km, ingen mer egen dryck under detta lopp, sannolikt ett misstag.
Efter olidliga, korta, löpnings mellan gångpassen var jag till slut i mål. Tröja, medalj, banan, dryck, flaska, korv, öl och kaffe gjorde mig inte piggare. Försökte ta mig mig överdragskläder och lyckades efter tio minuters lidande med kramp och ben som vägrade böja på sig.
T- banan tillbaka till jobbet och en välförtjänt dusch. Att röra sig började nu bli knappt uthärdligt. T- banan igen nu till Vapiano och en välförtjänt middag och öl. Deras pasta är gudomlig, synd att jag var tvungen att resa på mig, hade gärna suttit kvart ett dygn eller så men bussen, ja, bussen hem väntade. Hemma igen vid 3, sängen kändes mer underbar än på länge.
Att jag var tvungen att näst,an knäcka mig själv genom att behöva gå på toa två ggr under natten får väl ses som ett tecken på att återhämtningen förlöpte väl.
Morgonen vill jag helst inte prata om. Ni anar inte hur lång tid det kan ta att komma ur en säng eller gå nerför fjorton trappsteg, får att inte tala om vilken smärta dessa fjorton trappsteg kan förorsaka.
Nu kan det bara bli bättre hoppas jag, nästa år ska jag träna det kan nog höja upplevelsen av Sthlm marathon lite.

Har galenskapen nått sitt max?

Efter en vår nästan helt utan träning känner jag mig allt annat än i form. Redan före jul så började jag känna mig ur form, lite småsnuvig och med lätt feber. Sannolikt var det bara latmasken men jag lyckades inte tränga undan obehaget och börja träna. Under våren blev det än värre och efter en tre veckors semester i USA så ökade dessutom vikten rejält. Inför nästa resa, en skidresa till Österrike, så bröt en rejäl förkylning ut. Var helt däckad under två dagar och rejält låg presterande de kommande tre skiddagarna.
Varför är då detta maximal galenskap?
Jo, idag är det dags för årets Stockholm maraton och jag ska delta för tredje året i rad. Har dock aldrig varit så otränad förut. Förutom två maror i Sthlm har jag deltagit i en mara i Helsingfors också. Jag har aldrig lyckats springa hela sträckan utan att gå och har därför aldrig presterat speciellt bra tider, 4h42" är den bästa tiden hittills. Den tiden lär inte bli slagen i år, hoppas komma i mål innan snöret dras. Maxtiden är sex timmar och jag är rädd att det kan bli tufft.
Undrar varför jag utsätter mig för denna galenskap. Banan i Sthlm är inte rolig ens. Magen känns uppblåst, jag har känning i en vad och konditionen är helt under isen, blev trött av att cykla några kilometer igår kväll. För säkerhets skull så laddad jag upp med tre öl, en snaps och pyttipanna igår. Måste nog äta lite pasta sedan.
Förra året kom jag 26 km innan jag var "tvungen" att gå första gången, i år satsar jag på fem km och sedan en km gång, upprepar jag det sju ggr så är jag i mål.

Nystart?

Efter en längre tids uppehåll tänkte jag försöka och ta mig i kragen och fylla på min blogg lite då och då.
Nystart kan ju förresten ibland likställas med omstart.
Jag besökte igår en återvinningsstation för att slänga ett tjugotal fönster. Min förhoppning var att det jag slängde på något sätt skulle gå att återvinna, d v s genom en nystart skulle i alla fall delar av materialet komma till användning igen.
Efter lång vänta på att en "klant" som ställt sig framför fel container skulle flytta på sig var det äntligen min tur, jag stod snyggt och prydligt framför containern märkt fönster.
Med ett bekvämt avstånd mellan min släpkärra och containern började jag baxa de tunga fönstren ner i containern. När hälften av arbetet var gjort kom en av anläggningens personal och sa till mig att slänga i containern märkt trä i stället, märkligt och framför allt obekvämt, den stod ju flera meter längre bort med samme "klant" som tidigare parkerad framför.
Bara att börja svettas alltså.
När jag lämnade denna kommunal inrättning funderade jag på om jag verkligen bidragit till återvinning eller nystart, det kändes som att hälften av mina fönster hamnade på fel plats.
Hoppas den här bloggen nystart kommer att kännas bättre.