Garanterad galenskap

5h 29" så lång tid tillbringade jag på Stockholm maratons bana igår. Lidandet pågår fortfarande.
SJ transporterade mig i tid till Sthlm, trots byte till buss i Södertälje, tack för det SJ. T- bana till stadion för hämtning av nummerlapp m m.
La lite tid på att handla när jag ändå var där, mat var det tyvärr ändå försent för, något jag led av i minst tre timmar lite senare under dagen.
Åkte sedan till min arbetsplats i Sthlm och bytte om. Min löparklocka som jag så noga laddat och kontrollerat innan avfärd från karlstad var död. Detta är andra gången samma sak händer inför sthlm marathon, ska jag kanske inte springa här.
Konstigt nog blev jag sen. När jag så småningom lämnade in mina överdragskläder hade starten gått en minut tidigare.
Eftersom jag är erfaren, detta var min tredje mara i Sthlm, så visste jag att det inte spelade någon roll. Jag skulle ändå få vänta på att korsa startlinjen p g a det, stora deltagarantalet.
Min målsättning att springa fem km och gå en och sedan upprepa detta sex gånger till gick åt pepparn direkt p g a lite envishet. Sprang nog sådär en 19 - 20 km innan första riktiga gångpasset, dumt mycket dumt, då var redan kroppen helt slut. Den som tror att man kan återhämta sig under ett pågående maratonlopp har lite fel, i a f avseende min kropp.
Benen värkte, puls och andning rusade vid minsta ansträngning, tror jag, pulsen kunde jag inte mäta p g a debaclet med löparklockan. Munnen kändes som en öken trots ivrigt drickande av två muggar vid varje väteskestation. Vid 20 km drack jag också en av fyra med havda energigeler, fy f*n vad sött. Munnen klibbade ihop under den kommande km, ingen mer egen dryck under detta lopp, sannolikt ett misstag.
Efter olidliga, korta, löpnings mellan gångpassen var jag till slut i mål. Tröja, medalj, banan, dryck, flaska, korv, öl och kaffe gjorde mig inte piggare. Försökte ta mig mig överdragskläder och lyckades efter tio minuters lidande med kramp och ben som vägrade böja på sig.
T- banan tillbaka till jobbet och en välförtjänt dusch. Att röra sig började nu bli knappt uthärdligt. T- banan igen nu till Vapiano och en välförtjänt middag och öl. Deras pasta är gudomlig, synd att jag var tvungen att resa på mig, hade gärna suttit kvart ett dygn eller så men bussen, ja, bussen hem väntade. Hemma igen vid 3, sängen kändes mer underbar än på länge.
Att jag var tvungen att näst,an knäcka mig själv genom att behöva gå på toa två ggr under natten får väl ses som ett tecken på att återhämtningen förlöpte väl.
Morgonen vill jag helst inte prata om. Ni anar inte hur lång tid det kan ta att komma ur en säng eller gå nerför fjorton trappsteg, får att inte tala om vilken smärta dessa fjorton trappsteg kan förorsaka.
Nu kan det bara bli bättre hoppas jag, nästa år ska jag träna det kan nog höja upplevelsen av Sthlm marathon lite.